Dataexperten

Jag extraknäcker som data-expert i hemmet. Bekantas hem. Betalningen brukar bestå av kaffe och en bulle, serverade med vederbörlig tacksamhet. Tack och lov är det inte speciellt svårt att vara expert när den hjälpsökande inte vet något om datorer.

För det mesta är felet av simpel karaktär. Det betyder i klartext att jag själv haft samma problem och kommer ihåg hur jag löste det. Andra konstigheter löses med hjälp av logik. Den metoden skrämmer livet ut datorns ägare eftersom den kräver en hel del knapptryckningar och tankfulla hummanden. Ibland går det. Ibland inte. Då beror det på hårdvarufel. Säger jag.

Ibland ÄR det till och med hårdvarufel. Min svägerskas nya dator fick behandling både av mig och, framför allt, sonen. I och med att han mer och mer tagit över rollen som data-expert brukar jag ställa upp som chaufför och sällskapsdam. Så får han pilla med datorn medan jag fikar. Arbetsfördelning kallas det. Men också han gick bet på svägerskans dator. Inte heller leverantören lyckades få snurr på burken. Det kunde inte hitta något fel på hårdvaran heller. Efter tredje försöket mumlade de något om hemmiljön. Att det kanske var för dammigt hemma och att det var därför datorn strejkade. Jag kan ju säga direkt, att om datorer var SÅ känsliga för damm skulle dessa rader garanterat inte bli skrivna.

Jag tror helt enkelt att datorn hade drabbats av troll. Det blir så ibland. Om man bara vet om det här med trollen så kan man lugnt avvakta en stund om datorn trilskas. Förmodligen vill trollen bara testa ditt tålamod och så fort de lekt klart så funkar allt som det ska igen. Nu lever jag dessvärre inte riktigt som jag lär i den frågan, något som mina barn gärna häcklar mig för.

Deras speciella favorit är tangentbords-incidenten. Oavsett om de slåss så stickor och strån ryker, blir de rörande samstämmiga när de övergår till att beskriva hur jag löste tangentbordsproblemet. Jag tycker förstås inte alls att deras intensiva hamranden och svordomar liknar mig den gången som tangentbordet inte fungerade. Visst slog jag litet på det. Och nog sa jag väl ett och annat väl valt ord rörande ett mycket varmt ställe dit alla trilskande tangentbord borde skickas. Det var inte tal om någon felsökning. Nej, jag var inställd på mord. Jag var inte direkt cool, om man säger så. Tvärtom.

Döm om min förvåning när det sedan visade sig att sladden till tangentbordet hade lossnat. Det var naturligtvis därför det inte gick att skriva. Det är inte ens ett fel, ju. Sladdarna är det absolut första man ska kolla vid all felsökning.

Jäkla troll.

publicerad i Plaza Kvinna nr 10, 2001