Allting är relativt

Jag närde en gång en dröm om att starta ett Internetcafé på något varmt ställe. Där skulle semestrande svenskar få tillgång till e-post så att de enkelt kunde göra alla hemma avundsjuka.

Det skulle finnas digitalkameror att låna, både för stillbilder och film. Så de där hemma med egna ögon kan se hur roligt man hade på grisfesten. Svenskt kaffe och kanelbullar så klart. Och om solsvedan blev för svår någon dag skulle man kunna ta en liten kurs i Photoshop. Allt för att själv kunna fixa till de digitala bilderna. Återigen… för att glädja dem där hemma.

Det är som bekant ett av de stora glädjeämnena med att resa. Att dela med sig av sina äventyr till nära och kära, kan vi kalla det. I och med Internet kan vi förmedla våra upplevelser av paraplydrinkar och semesterflirt i realtid. Och vi som går kvar här hemma i regnet och övertidsträsket gläds naturligtvis med våra resande vänner. Eller inte. Det kan, ärligt talat, vara svårt att tänka på annat än hur man ska kunna ge igen så raffinerat som möjligt. Men det är lätt att förstå resenärerna. Det ligger nog i den mänskliga naturen. Allting är relativt. Det kan vara svårt att glädjas ordentligt åt en miljon om grannen vunnit tjugo. Och om det är 26 grader hemma är det svårare att uppskatta 21 grader på Mallorca.

För några år sedan båtluffade jag med mina barn i Grekland. Den sommaren regnade bort fullständigt i Sverige. I Grekland slogs värmerekord på löpande band. I tre veckor solade och badade vi. Vi bytte ö ibland, men i stort var konceptet detsamma. Sol och bad. Detta hände sig på den tiden då Internet ännu inte slagit i genom utanför universitetsvärlden. Vi kunde därför inte terrorisera våra genomblöta vänner hemma som man kan göra idag.

Men alla öar vi kom till sålde dagsgamla Aftonblad! Och det kan jag ärligt säga, att det är oändligt skönt att svettas när man vet att det ligger en jämngrå filt av regn över Sverige. Varje dag såg vi i Aftonbladet att det regnade hemma. Och varje dag badade vi i Grekland. Till sist började ungarna gnälla över att det blev för mycket. ”Måste vi bada idag igen?” gnällde de. Men det var inte förhandlingsbart. ”Jajamen. Hemma regnar det. Här ska badas. I med er nu!”

När vi till sist kom hem, pepparkaksbruna och färdigbadade, regnade det. Fortfarande. Men för oss kändes det inte alls trist. För oss var det ett härligt lätt sommarregn från en alldeles underbart blygrå svensk sommarhimmel. Och vi ställde oss med ansiktena uppåt och bara njöt.

publicerad i Plaza Kvinna nr 4, 2002

Kommentarer stängda.