Försäkringskassan och jag

Vi har väl alla varit med om strakbenta myndigheter av olika slag. Om jag säger Försäkringskassan – vad tänker du då? Ligger ord som flexibilitet, smidighet och tillmötesgående närmast till hands?

Jag ska villigt erkänna att mina tidigare erfarenheter av just Försäkringskassan har kännetecknats av den traditionella maktlösheten mot myndigheten. Man står där med sin mentala mössa i handen och ber ödmjukt om den hjälp man faktiskt har laglig rätt till. Jag minns särskilt när jag försökte få en felaktigt betald ersättning korrigerad på nästa utbetalning. Jag var barnledig på heltid och skulle så förbli ett bra tag till. I min värld var det enkelt. Jag fick betalt för en dag för mycket denna gång. Dra av det från nästa utbetalning så är vi kvitt.

Det gick naturligtvis inte. Jag blev i stället uppmanad att behålla pengarna. Allt skulle bli så mycket enklare då. Att jag på det viset gjorde mig skyldig till bedrägeri verkade vara helt i sin ordning för handläggaren. Det var fullständigt uppenbart att hon inte visste hur hon skulle göra och inte hade någon lust att ta reda på det heller. Det slutade med att jag tjatade till mig numret till ett postgirokonto och betalade tillbaka hundralapparna det handlade om.

Nyligen hände samma sak igen. Jag fick sjukersättning för en dag jag hade arbetat och tagit ut lön för. Så jag ringde Försäkringskassan och var beredd på, om inte strid, så åtminstone kraftigt försvar för min rätt att INTE behålla pengarna.

Kvinnan lyssnade på mitt ärende och sa:

– Då måste du ha gjort fel. För vi på Försäkringskassan kan ju inte göra fel.

Och så fnittrade hon. Jag hämtade min haka medan hon fortsatte:

– Det är ingen fara. Det reglerar vi på nästa utbetalning. Vi är ju inte så byråkratiska här, vet du.

Nu kunde inte jag heller hålla mig längre. Jag hade träffat på en handläggare med både självdistans och humor! Vi skrattade tillsammans en stund och fortsatte sedan prata. Vi pratade om allt och inget medan hon passade på att sortera papper. Internet visade sig, föga oväntat, vara en vit fläck på hennes karta. De hade aldrig tid att lära sig annat än det som behövdes för jobbets skull och hon kunde inte ens sin e-mailadress. Eftersom jag har tagit på mig rollen som förkunnare av Internetevangeliet lovade jag att skicka några länkar åt henne.

Hon hade hört talas om en kollega som hade fått ett externt e-mail en gång, så detta var mycket spännande. Jag fick vänta i 18 år på att träffa en trevlig handläggare på Försäkringskassan. Jag hoppas hon hämtar sig från chocken över att ha fått ett externt e-mail lite snabbare. Och vem vet… snart kanske hon börjar surfa runt på Internet också.

publicerad i Plaza Kvinna nr 6, 2002