Plastburkar och färskt bröd

Jag minns min första riktiga kontakt med Tupperware. Partyt hölls hemma hos en arbetskamrat som själv var försäljare av nämnda hushållsattiraljer. Jag var drygt 20 och inte alls bevandrad i de olika användningsområdena för plasten.

Burkar förevisades och godkändes av församlingen. Nöjda kunder prisade lockens täthet och säsongens nyheter undersöktes nogsamt. Vi fikade och lyssnade. Jag försökte hålla tillbaka lusten att dras med i plastförtrollningen, men det var lättare sagt än gjort. Jelloformarna frestade mig svårt. Trots att jag aldrig i mitt liv ens hade sett Jello, än mindre smakat det, kände jag en obetvinglig lust till formarna.

Mina tankar avbröts när värdinnan förevisade en, enligt henne, suverän kniv. En kniv i plast – hur kunde den vara något att ha? Jag var skeptisk. Värdinnan prisade knivens alla egenskaper. Den var oumbärlig i svampskogen, ett argument som inte bet på mig. Jag avskyr svamp.

Kniven hade en väldig massa andra egenskaper, som jag inte kommer ihåg nu. Jag lyssnade förstrött på förkunnandet och tankarna hade börjat vandra tillbaka till Jelloformarna när jag plötsligt vaknade till. Kniven kunde också användas till att sy i knappar!

Nu ringde alla varningsklockor för fullt. Jag tittade i smyg på de andra. Ingen reagerade märkbart över den uppenbara lögnen. Några nickade instämmande. Jag förstod ingenting. Påståenden om att man inte kunde klara av att sköta ett hushåll utan en hamburgerformare kunde jag ta. Anledningar till att man föredrog vinglas i plast kunde jag överse med. Men här gick gränsen.

”Hallå där”, sa jag upprört. Jag hade suttit här hela kvällen och hört den ena fantastiska historien efter den andra. Nu kunde jag inte hålla tyst längre. ”Inte menar du på allvar att man kan sy i knappar med en plastkniv?”

Det blev alldeles tyst i rummet. Sen kom skratten. Naturligtvis skulle man inte sy i knappar med kniven. Den delade knivseggen skulle läggas under knappen så det blev lagom avstånd mellan knappen och tyget. Sy fick man göra som vanligt.

Jag kom att tänka på den här historien när jag skulle förklara för sonen hur bakmaskiner fungerar. Först häller man i alla ingredienser, sen knådar maskinen degen, den jäser och slutligen gräddas brödet. Och så kan man få färskt bröd till frukost. Han tittade klentroget på mig och vägrade tro sina öron. Hur skulle maskinen kunna grädda brödet själv? Visst är det en fantastisk uppfinning, men att han så envist vägrade tro mig förvånade mig. Jag var övertygad om att han drev med mig tills jag förstod.

För honom är frukostbröd lika med småfrallor.

Publicerad i Plaza Kvinna nr 7, 2002

Kommentarer stängda.