Inga presenter, ingen tårta

I takt med att åren går förväntas man tappa lusten för att fira sin födelsedag. Vad är det för trams och vem har bestämt att det ska vara så?

Enligt samma regler får man inte heller spara på presentsnöre eller omslagspapper, hur fint det än är. Aldrig. Möjligen överses det med dylika etikettsbrott när man uppnått folkpensionsåldern, men inte förr.

Det känns inte lika viktigt som förr att räkna precis ALLA åren. Men det finns väl ingen anledning att missa ett tillfälle att fira? Bjud in släkt och vänner på kaffe och tårta och bli vederbörligen hyllad med sång och hurrarop. Sug i dig. Det har du förtjänat. Tänk dock på brandfaran om du överväger att tända ett ljus per år. Det är inte exakthet det handlar om. Det är symboliken. Och presenterna.

Ingen presenter, ingen tårta. Blommor är roligt att få, men inte så fantasifullt. Saker som givaren gjort själv är snäppet vassare. Det finns fortfarande spår i hemmet efter telningarnas framfart i slöjdsalarna. ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden” var ett stående rim på julklapparna.

En jul var dottern speciellt lycklig över sin julklapp till mig. Jag skulle aldrig nånsin kunna lista ut vad det var i det lilla paketet. Och det var sant. Jag fattade inte ens vad det var när paketet var öppnat och den lilla metallgrejen med fyra små plastfötter stod på bordet framför mig. En liten robot, kanske?

Den var i alla fall försedd med en metallfjäder som kunde skruvas upp med en stor vingmutter så jag skruvade upp den. När jag satte ner figuren på bordet igen så började den skutta runt i en fullständigt hysterisk dans. Fram och tillbaka och runt och omkull. Den var vansinnigt rolig!

Dottern sa att det inte fanns någon direkt nytta med den men att hon visste att jag skulle tycka om den. Det var en perfekt mamma-present. Och det var det verkligen!

Det spelar ingen roll hur gammal jag blir – det är alltid lika roligt att öppna paket. Jag tycker om att titta på när andra öppnar paket som jag har gett dem. Men jag vill också ha paket. Det behöver inte alls vara dyrbarheter. Tvärtom. Det är tanken som räknas. Tanken och ett fint papper.

publicerad i Plaza Kvinna nr 10, 2002

Kommentarer stängda.