Det riktiga Grekland… finns det kvar?

En halvtimmes båtresa från det hektiska nöjeslivet i Mykonos ligger Tinos. Ön är den tredje största i Kykladerna, bara Naxos och Andros är större. Men det är inte många utanför Grekland som ens hört talas om Tinos.

Vill du utforska det ”genuina” Grekland har du betydligt större chans att lyckas här än på Mykonos. Nattlivet går naturligtvis inte att jämföra, men detsamma gäller också priserna. Det mesta är betydligt billigare på Tinos.

Tinos har haft en del turism tidigare, men den har varit av religiös karaktär.

Tinos är i stort sett orörd av turismen. De vanligaste besökarna hittills har varit pilgrimer som ska besöka kyrkan och kanske be om, eller tacka för, ett mirakel. Det görs bäst genom att krypa på knä hela vägen från hamnen upp till kyrkan. Visserligen finns en matta utlagd hela vägen, men det är en plågsam och mödosam väg, speciellt för de som är sjuka.

Vägen från hamnen upp till kyrkan kantas av oräkneliga butiker som kränger religiösa souvenirer; ljus, ikoner och plastflaskor för heligt vatten. Och visst finns det färggranna väderkvarnslampor på huvudgatan i stan. Men ändå. Det är inte så mycket mer som är till för oss utsocknes.

Resten av ön är vi varmt välkomna att ta del av, men vi får ta det som det är. Och det är precis det som är det bästa med Tinos.

Dalen är full av stora runda stenblock. Här ser helt annorlunda ut jämfört med det Tinos vi sett tidigare under vår färd. Byn Volax ligger nonchalant utslängd i sluttningen, precis som de stora stenarna. Jätten som för länge sedan spelade kula med granitblocken lade nog dit husen också. Som motvikt.

Byn är liten, med ett café och en gata. Gatan har inget namn. Bara nummer. Om man börjar vid cafét och tar vänstervarv slutar rundvandringen vid den nybyggda amfiteatern med gatunummer 67. De stora stenbumlingarna som låg där i många solvarv före bygget ligger fortfarande kvar. Man har helt enkelt byggt runt dem.

Hela Volax känns magisk. De få bybor vi ser sitter i svalkan under sina vitkalkade stenhus och flätar korgar. De smala gränderna kantas av vitkalkade, blomprydda stenhus. I varje hörn måste kameran fram. Det vita och det blåa som vi förknippar med Grekland finns här, i överflöd. Och jag inser att det vita och blå inte bara är till för att locka oss turister. Det är så här det är. På riktigt. I riktiga Grekland.

publicerad i Plaza Kvinna nr 4, 2002

Kommentarer stängda.